Hur i hela friden?
Jaadu, jag vet inte riktigt vart jag ska börja någonstans. Det var så längesedan jag skrev något här så jag kommer inte ens ihåg vad som har hänt. Eller jo jag vet vad som har hänt, men det har hänt alldeles för mycket sedan sist som jag varken vill eller orkar ta upp. Men jag kan säga att jag har varit arg, ledsen och fruktansvärt jävla besviken! Dom närmaste vet vad som har hänt och jag skriver inget mer på grund av alla inblandade.
Mjaa, något trevligt som har hänt då? Joo, det har kommit in två nya personer i mitt liv. Första gången jag träffade dessa två människor tänkte jag, "men vad är dehär för folk?". Men nu har jag lärt känna dem och det var nog det bästa som har hänt mig på länge. För i vanliga fall har dom flesta bara svikit mig. Men det tror jag inte om dessa två inte!
Jag har kommit fram till en sak. Jag har väldigt lätt att ta in folk i mitt liv, jag skulle kunna sitta i flera timmar och bara berätta om mitt liv. Hemligheter eller inte. Spelar ingen roll. Kanske därför jag blir sviken hela tiden? Jag vet inte. Kan ingen förklara det för mig? Ääh, what ever! Jag är sån, har alltid varit tror jag. Jag kommer ihåg när jag bodde i pite. Där var vi ett gäng. Ett gott gäng. Jag vet inte riktigt vad som hände med det gänget. Var jag den första att lämna det? Var det därför alla slutade umgås? Jag vet inte riktigt, för jag hör aldrig av några andra än Jenny och Cissi. Lite tråkigt, men jag antar att jag inte har varit den bäste på att höra av mig heller, kanske. Sen när jag väl kommer mig till pite, och vill hälsa på allihopa, hellst hela gänget tillsammans, så är det bara 3 stycken som VILL träffa mig. Eller nja, 4 kanske. Men denna gången träffade jag bara 2 av dom. En av dom fyra var för bakfull för att ta sig till pite från arjeplog, Förståeligt att han inte villa köra och riskera körkortet! Och sedan jobbade han resten av tiden som jag var där. Den andra hade inte tid för att han hade träffat en tös och skulle träna så han hade inte ens tid att komma förbi och tjöta i 5 minuter. Dom andra 2 som jag verkligen träffade hade jag jätte trevligt med! Vi gick ut på krogen, spelade skiten ur tjejen bakom black jack bordet och drack en heeeelvetes massa bärs! Gott var det och full blev i alla fall jag, haha. Jaa, men jag antar att detta är smällar man får ta när man flyttar 120 mil bort från allihopa...
Nu över till något väldigt taskigt, hehe. Imorgon ska jag till veterinären med våra katter. Turbo ska kastreras och Sally ska stereliseras. För nu börjar jag snart bli väldigt orolig över att katterna gör något barnförbjudet när vi sover, för båda två går runt och sjunger. Turbo har försökt sätta på Sally, fasst då sprang hon och gömde sig, för hon tyckte att han var för jobbig, hahaha. Men nu har Sally börjat lyfta på svansen och allt börjar bli kaos. Så nu har dom inte fått mat sedan klockan 1730 och kommer inte få mat förens imorgon någon gång. Vattnet ska jag plocka bort när vi kliver upp. Mumsigt värre.
Jag skulle kunna sitta här och skriva i flera flera timmar, men då skulle ändå ingen orka läsa allt, inte ens jag själv. Inte för att så många läser vad jag har skrivit, men ändå. Hmm...jaja sånt är livet.
Motton i livet som jag ska försöka uppnå:
"Det man inte redan kan, det kan man faktiskt lära sig."
"Det som inte tar livet av dig gör dig starkare."
"Ta dagen som den kommer."
"Inga problem går att lösa om du förnekar dess existens."
Vi får väl se hur det går, men som en vis man en gång sa, "ingenting är omöjligt" (med grov dalmasiska ;P)
Jaja, te är för fjollor, ta en grovsnus!
/Malin
Mjaa, något trevligt som har hänt då? Joo, det har kommit in två nya personer i mitt liv. Första gången jag träffade dessa två människor tänkte jag, "men vad är dehär för folk?". Men nu har jag lärt känna dem och det var nog det bästa som har hänt mig på länge. För i vanliga fall har dom flesta bara svikit mig. Men det tror jag inte om dessa två inte!
Jag har kommit fram till en sak. Jag har väldigt lätt att ta in folk i mitt liv, jag skulle kunna sitta i flera timmar och bara berätta om mitt liv. Hemligheter eller inte. Spelar ingen roll. Kanske därför jag blir sviken hela tiden? Jag vet inte. Kan ingen förklara det för mig? Ääh, what ever! Jag är sån, har alltid varit tror jag. Jag kommer ihåg när jag bodde i pite. Där var vi ett gäng. Ett gott gäng. Jag vet inte riktigt vad som hände med det gänget. Var jag den första att lämna det? Var det därför alla slutade umgås? Jag vet inte riktigt, för jag hör aldrig av några andra än Jenny och Cissi. Lite tråkigt, men jag antar att jag inte har varit den bäste på att höra av mig heller, kanske. Sen när jag väl kommer mig till pite, och vill hälsa på allihopa, hellst hela gänget tillsammans, så är det bara 3 stycken som VILL träffa mig. Eller nja, 4 kanske. Men denna gången träffade jag bara 2 av dom. En av dom fyra var för bakfull för att ta sig till pite från arjeplog, Förståeligt att han inte villa köra och riskera körkortet! Och sedan jobbade han resten av tiden som jag var där. Den andra hade inte tid för att han hade träffat en tös och skulle träna så han hade inte ens tid att komma förbi och tjöta i 5 minuter. Dom andra 2 som jag verkligen träffade hade jag jätte trevligt med! Vi gick ut på krogen, spelade skiten ur tjejen bakom black jack bordet och drack en heeeelvetes massa bärs! Gott var det och full blev i alla fall jag, haha. Jaa, men jag antar att detta är smällar man får ta när man flyttar 120 mil bort från allihopa...
Nu över till något väldigt taskigt, hehe. Imorgon ska jag till veterinären med våra katter. Turbo ska kastreras och Sally ska stereliseras. För nu börjar jag snart bli väldigt orolig över att katterna gör något barnförbjudet när vi sover, för båda två går runt och sjunger. Turbo har försökt sätta på Sally, fasst då sprang hon och gömde sig, för hon tyckte att han var för jobbig, hahaha. Men nu har Sally börjat lyfta på svansen och allt börjar bli kaos. Så nu har dom inte fått mat sedan klockan 1730 och kommer inte få mat förens imorgon någon gång. Vattnet ska jag plocka bort när vi kliver upp. Mumsigt värre.
Jag skulle kunna sitta här och skriva i flera flera timmar, men då skulle ändå ingen orka läsa allt, inte ens jag själv. Inte för att så många läser vad jag har skrivit, men ändå. Hmm...jaja sånt är livet.
Motton i livet som jag ska försöka uppnå:
"Det man inte redan kan, det kan man faktiskt lära sig."
"Det som inte tar livet av dig gör dig starkare."
"Ta dagen som den kommer."
"Inga problem går att lösa om du förnekar dess existens."
Vi får väl se hur det går, men som en vis man en gång sa, "ingenting är omöjligt" (med grov dalmasiska ;P)
Jaja, te är för fjollor, ta en grovsnus!
/Malin
Kommentarer
Trackback
